Krönika mars 31, 2017
Det här är ett nytt koncept vi har valt att börja med – fredagskrönika. Varje fredag kommer ni kunna läsa några väl valda ord från någon av oss som jobbar med Diggiloo. Kanske är det Lasse Holm som spekulerar i Diggiloos framgångskoncept, kanske David Lindgren som berättar om sitt första intryck av Diggiloo. Kanske är det någon av er i publiken som vill bjuda på era tankar och varför ni går på Diggiloo år efter år? Först ut är vår redaktör Emilia som skriver om hur en tillräckligt stark vilja kan ta en hela vägen från publiken och in bakom kulisserna på Sveriges största sommarturné.
Jag kommer så väl ihåg det, det var den tredje augusti 2009. Jag var 15 år gammal och på Liseberg för att titta på allsången med Lotta som gästades av Diggiloo, ett koncept jag då var totalt främmande för. Jag och min kompis var mest där för att vi tyckte Brolle var snygg…men programmet drog igång och i låt efter låt kände vi att vi inte kunde sitta stilla, det liksom ryckte i hela kroppen. Och hela publiken hängde på! Det var ett galet drag, det kändes nästan som en rockkonsert. När Canneloni Macaroni drog igång för att avsluta kvällen stod vi alla upp i regnet och sjöng med, trots att vissa (typ jag) knappt hade hört låten innan.
Där och då föddes min kärlek till Diggiloo, en kärlek som håller i sig än idag. Året efter det gick jag på min första ”riktiga” Diggiloo-konsert på Nääs slott om jag inte minns fel. Och det var precis lika magiskt då! Jag har egentligen svårt att sätta ord på exakt vad jag tycker är så magiskt med showen, men det är något otroligt inkluderande och genuint i hela grejen. Man fastnar helt enkelt! Jag vet att jag inte riktigt tillhör den huvudsakliga målgruppen för Diggiloo, även om den i mångt och mycket vänder sig till tre generationer, men jag är ändå en av de här på kontoret som är mest förtjust i produktionen trots min unga ålder. Min chef brukar kalla mig för världens äldsta 23-åring, och det kanske ligger en viss sanning i det trots allt…
För något år sedan frågade min mamma mig om jag kom ihåg vad jag hade sagt då, under den där första showen. ”Mamma, någon gång kommer jag jobba med Diggiloo”. Jag kommer inte ihåg att jag har sagt det, men jag vet att jag bestämde mig för det då. Det blev så tydligt att det var underhållning jag ville jobba med, och då gärna inom något som låg mig varmt om hjärtat. Skrivandet. Jag började läsa till journalist med en plan att någon gång i framtiden komma in i den här branschen och få jobba med ett av mina drömprojekt. Men att det skulle gå så här fort hade jag aldrig kunnat tänka mig.
För mitt under min utbildning såg jag en annons på Facebook om att Diggiloo sökte någon i åldern 18-25 som ville åka med dem en sommar och jobba med deras sociala medier. Ett jobb som i princip kändes skräddarsytt för mig. Jag sökte, hörde ingenting, hörde ingenting, hörde ingenting. Men plötsligt kom det – smset! Jag blev kallad på intervju och fick jobbet! Vilken dröm!! Jag gick på moln i flera veckor, ja hela sommaren egentligen. Hur kunde jag ha haft så tur?
Och här har jag blivit kvar. Mina ansvarsområden är något utökade idag och jag jobbar med fler projekt än bara Diggiloo, men det kommer alltid vara Diggiloo som har varit min väg in i den här branschen och hela anledningen till att jag står just här idag. Med mitt drömjobb. Så med lite vilja och jävlar anamma (och kanske lite tur på vägen) kan man ta sig hela vägen från publiken, in bakom kulisserna och till kontoret där maskineriet för hela produktionen finns. Jag gjorde ju det, så varför inte du?
Kram Emilia
