Minne mars 27, 2017
Nu när Diggiloo fyller hela 15 år så vill vi hylla det genom lite tillbakablickar på vad som har hänt genom åren. Vår redaktör Emilia kommer gräva runt bland alla nyckelpersoner här på Diggiloo för att leta fram de bästa historierna från Diggiloos historia. Först ut är producenten Patrik Kralls berättelse om när det höll på att gå käpprätt åt skogen strax utanför Östersund 2013…
”Det är nästan hemskt att säga det men mitt starkaste minne, det är nog den där jädra olyckan. Och att vi ändå lyckades genomföra en föreställning på kvällen. Att allting låg utspritt i beståndsdelar i lerig terräng och att vi ändå fick ihop det. Det var helt galet.
Men vi tar det från början. En chaufför körde min husbil medan jag passade på att sova lite på vägen till Oviken. Plötsligt väcker chauffören mig, strax efter klockan sex på morgonen för att jag har ett telefonsamtal från projektledaren Helena som i sin tur har fått ett samtal från gänget i nightridern (bussen där hela crewet sover) som har sett att en av våra lastbilar har vält och att allt ligger utspritt längs med vägkanten. Så jag sitter där i kallingar i husbilen och bara undrar var är vi? Vad händer? Hur långt är det kvar? Då hade vi väl ungefär tre mil till spelplatsen men jag fick en sådan sjuk känsla i kroppen och det var så många tankar som snurrade i skallen. Det var som att jag insåg att nu gällde det att vara fokuserad och jag kommer så väl ihåg situationen och hur jag reagerade. Det var inte att jag bara rusade ut utan att borsta tänderna, utan jag fick någon grej för mig att ”nu gäller det att vara redo här idag”. Så jag fixade håret, fixade kläderna, borstade tänderna och gjorde mig i ordning ordentligt och chauffören stannade på någon mack på vägen av någon anledning för då skulle jag absolut köpa frukost…
När jag kom fram till spelplatsen så mötte jag upp Helena och Danne (eventansvarig) som var där och vi alla stod som frågetecken; ”vad fan ska vi göra nu?”. Och då stod humpet (de lokala personerna som hjälper till med allt från scenbygge till arenapersonal), hjullastare och ett lag på 15 man redo för att bara dra igång dagen. Så de förväntade sig att det skulle stå en lastbil där så att de skulle börja lasta av. Men vi vågade inte säga någonting till dem innan vi hade fått grepp på läget och förstått vad som hänt. Och då kände jag igen att vi måste ta det här i lugn och ro, så jag börjar duka fram stor och ordentlig frukost och när det var gjort började vi fundera på hur vi skulle lösa det här, vem som skulle göra vad. Humpgänget stod fortfarande utanför och undrade ”hallå, ska vi inte börja jobba snart eller?” ”Ja, vänta lite, vi ska bara prata lite först”. Och under den här tiden låg ju lastbilen fortfarande i diket och crewet stod och väntade på order. Det första steget var ju att försöka få reda på var lastbilen var någonstans så min son som var med det året skickade en knappnål så jag förstod var de var och då var de tio mil bort. Så det var en ganska bra bit.
Någonstans i skallen fanns det egentligen inte att vi skulle kunna spela den kvällen. Och det här var en fredag, med spelning både lördag och söndag också så jag tänkte bara att hela den här helgen är ju körd, började räkna pengar och insåg att det kommer bli konkurs av det här. Alla som jobbar, inga löner, inga betalda räkningar…panik! Så det var ganska många sådana seriösa tankar som snurrade i huvudet. Men i det läget så sa vi ändå att vi ska göra allt vi kan. Allt vi kan för att få till föreställningen. Så vi bestämde oss snabbt för att nu jävlar ska vi se vad som händer, vi samlade humpgänget, det lokala gänget, och berättade vad som har hänt. Vi berättade vart lastbilen är, samtidigt som vi hela tiden höll kontakt med dem i diket. Med de lokala personernas hjälp började vi skrapa ihop massa fordon och de, som de hjältar de är, såg ju plötsligt det här som sin livsuppgift och bara kastade sig in sina bilar och samlade ihop lastbilar och fordon som vi kunde ha användning av, någon granne där som hade en lastbil, någon kusin som hade ett flak. Jag vet inte hur många fordon vi fick ihop till slut, men det är många, som vi kunde använda för att åka ner och försöka få upp grejerna och det är ändå tio mil ner och tio mil tillbaka sedan. Men fortfarande hade vi ingen aning om hur mycket som var trasigt, eller om allt var trasigt. Vi hade ingen aning. Det började droppa in bilder så vi fick en liten bild av hur det såg ut men vi visste fortfarande inte riktigt hur illa det var.
Vi fick även tag på någon kranbil som kunde hjälpa till att lasta över alla våra grejer, och sedan under dagen började saker trilla in på spelplatsen. Men vi hade ju fortfarande inget crew, de var fortfarande i diket och lastade grejer, så vi kan ändå inte börja bygga. Då började vi hämta upp vissa personer som var nödvändiga för att vi ens skulle kunna börja resa scenen så att den i alla fall skulle vara redo när allt kom på plats. Vi tog upp vår arenaansvarige också så att vi kunde börja bygga arenan och fick det att börja hända. Samtidigt fick jag, Danne och Helena tag på en firma i Östersund för att fixa nytt ljud och ljus, mixerbord, monitorbord. Till slut kom de med en stor lastbil fylld med grejer. Äntligen kändes det som att det kanske skulle lösa sig ändå!
Just runt den tiden började pressen ringa också och fråga vad som hade hänt, men vi hävdade bara att här har inte hänt något. Vi har inga problem här. Ingen utanför produktionen förstod att det var ett problem vilket också är ganska sjukt. Artisterna fick ju till slut reda på det dock för de åkte förbi olycksplatsen med sin buss och då blev det ett jäkla liv. Så det klart att de märkte det. Men sedan var ju de också med och hjälpte till för det var ju så mycket lera på grejerna, det var gegga i allt så vi fick sitta och pilla en hel del med det allihopa. Men alla, inklusive artister och musiker var med och hjälpte till för att få det att lira. När giget väl drog igång, max femton minuter försenat, vet jag att jag gick och bröt ihop bakom någon stor lastbil, då bara släppte det. Och när föreställningen väl var slut så gick jag upp på scenen och berättade för publiken vad som hade hänt och så ropade jag upp alla på scenen, arenapersonalen, crewet, humpet och då blev det världens jubel och stående ovationer. Så det var en otroligt häftig känsla när alla stod där på scenen, från artister till lastbilschaufförer, typ 70 personer stod där och tog emot applåder för att ha genomfört detta.
Det är kanske dumt att det är en sådan tråkig grej som är mitt starkaste minne men i slutändan blev det något fantastiskt bra. Det var en mäktig känsla att se hur alla gick ihop och bara jobbade tillsammans. Jag vet inte exakt när crewbussen kom in till slut, men sista gänget kom nog in framåt 14 och då var det bara gasen i botten för att hinna till föreställningen som började 19. Men den här cirkusen var ju inte slut bara för att giget var över sedan på kvällen för då var det dags att lösa hur man skulle ta sig vidare till nästa gig. Och sedan hur man skulle ta sig vidare därifrån. Så det var det en 72-timmarsövning som bara fortsatte och fortsatte, hela gänget sov nog riktigt gott sedan när den helgen väl var över. Ingen blev skadad i olyckan heller, så det var väldigt tur i oturen. Det var så mycket som stod på spel, det skulle kunna ha gått riktigt, riktigt, riktigt åt skogen. Det är ju så extremt stora pengar det handlar om, och bara publikens besvikelse om vi tingas ställa in är illa nog. Nu så här i efterhand var det en riktigt häftig upplevelse att se hur alla bara gick ihop och gjorde det som krävdes. Det är lite det som är grejen med Diggiloo också, jag vet inte riktigt om någon annan produktion hade klarat det på samma sätt som vi gjorde. Det hade inte varit samma hjärta i det. Det är därför Diggiloo är så fantastiskt!
