Minne april 10, 2017
2003 gick startskottet för Diggiloo och idag 13 år senare har mer än 1 300 000 besökare sett Sveriges ledande sommarunderhållning. Turnén har besökt slott, idrottsplatser, torg och herrgårdar i olika former. Varumärket Diggiloo har växt under resan och är idag synonymt med tre timmar underhållning för hela familjen.
Våra kärnvärden är bland annat sommar, skratt, värme, familj och omtänksamhet. Med dessa värden i grunden har Diggiloo utvecklats till en kvalitativ mötesplats för tre generationer. Ett eget koncept med barnens lekland, restauranger och kiosker gör att Diggiloo levererar samma kvalitet oavsett om föreställningen är i Skurup i söder eller Piteå i norr.
Lasse Holm är en av dem som varit med ända från början och som fortfarande hänger med i svängarna. När vi ber honom berätta om sitt favoritminne från åren har han svårt att välja och berättar små historier från alla år istället…
Han börjar med att sagan om Diggiloo började med något så simpelt som en kvällstidningsrubrik. ”Diggiloo ska ut på turné” stod det att läsa. Lasse Holm, som lett Diggiloo som tv-program sedan 1999, förstod ingenting. Han ringde upp nöjesproducenten Patrik Krall som han samarbetat med i många år.
– Vad ligger bakom det här?, frågade Holm.
– Ingen aning, men det är en fruktansvärt bra idé, svarade Krall.
Tillsammans bestämde de sig för att sätta upp tre föreställningar på Tennisstadion i Båstad, för att se om publiken gillade konceptet. Men det gjorde de inte. De ÄLSKADE konceptet. Och pressen jublade. De hade fått grönt ljus – nu var det bara att köra! Så nästa år blev det en ny uppsättning som gav sig ut på en sommarturné och succén fortsatte.
Det här var också året då Lasse Holm – för första gången i sitt liv – klädde sig i kvinnokläder.
– Ja, och jag var riktigt snygg, om jag får säga det själv. När jag tittade mig i spegeln blev jag nästan förälskad, säger han och skrattar.
I showen gestaltade han självaste Christer Lindarw i duetten La Dolce Vita. Sven-Erik Magnusson var Lasse Flinkman. – Efteråt blev jag mäkta förvånad när kvinnorna i publiken gav mig komplimanger för mina vackra ben. Det kändes rätt absurt, berättar Lasse och fortsätter:
– Till saken hör också Sven-Erik Magnusson efter ett par föreställningar började tvivla på sin kvinnlighet, och bad Thomas Petersson ta över den tunga rollen. Thomas gjorde det kanonbra, trots att han inte har Flinkmans hydda.
Ett av Lasse Holms starkaste minnen från 2004 var efter de tre föreställningarna i Finland.
– Den finsksvenska publiken gav oss ett ena-stående mottagande och visade sig kunna mer om det svenska än vi svenskar själva kan. Och vi fick nästan känslan av att vara Rolling Stones; hundratals fans väntade utanför hotellet. Det glömmer jag aldrig!
Ett annat starkt minne är från 2012 när Lasse befann sig vid sin sommarstuga och skulle klyva ved. För ett ögonblick blev han nonchalant, vilket resulterade i att Lasses finger kapades istället för vedkubben. Trots operation stod Lasse på scen tre dagar senare i Kristanstad, med ett finger fattigare.
– Jag minns att jag spelade orgel och det blev ett helt nytt sätt för mig att spela då jag saknade pekfingret. Men ”the show must go on” som man brukar säga, säger Lasse.
Men det minne som Lasse ändå håller varmast om hjärtat är känslan som infann sig efter den första spelningen i Båstad 2003. Han minns kvällen som otroligt nervös men lyckan efteråt går inte att beskriva.
– Det kändes som att det var så många solo-artister, och med det så många egon, som skulle samsas på scenen i ett helt nytt sammanhang och leverera som ett kollektiv. Men efter föreställningen var det bara en enorm glädje, både i ensemblen och publiken och vi kände direkt att vi borde åka ut på turné. Så då fick vi sätta oss och börja planera Diggiloo 2004!
Och det är just den där glädjen över att prestera något tillsammans som har blivit Diggiloos grundpelare och anledningen till så många lyckade år. Det är det som ÄR Diggiloo.
