Reportage oktober 27, 2017
Idag fyller Jessica Andersson 44 år och vi vill bara passa på att önska henne stort grattis på födelsedagen! Vi firar genom att dela med oss av sommarens reportage med Jessica, kanske får du veta något du inte visste innan?
Förra året fick hon smeknamnet ”mamma Diggiloo”, ett namn som hon bär med stolthet. För efter att ha åkt med på turnén i tretton år har Jessica blivit ett lika självklart inslag på Diggiloo-scenen som Kalle Anka är på julafton.
– Det har varit fantastiskt roligt att ha fått vara med från början 2003 när det bara var tre gig i Båstad och följt med i utvecklingen till den här jättejättestora apparaten som det är idag, säger Jessica.
Att hon skulle stå här på samma scen idag, fjorton år senare, hade hon nog inte kunnat föreställa sig då när Diggiloo hade sin första föreställning 2003. Men på något sätt har Jessica blivit en del av hela konceptet, en del av Diggiloo. Men frågan kvarstår:
Varför vill man vara med år efter år?
– Varför? Svaret är ganska enkelt egentligen. För att det är jäkligt kul helt enkelt. Det finns inget jobb du skulle återkomma till varje sommar i tretton år om det inte var väldigt kul. Plus att när man är soloartist så består majoriteten av året av att man åker runt och jobbar väldigt mycket själv, man är ganska ensam när man åker ut. Så därför tycker jag det blir ett ganska skönt avbrott att få jobba i ensemble och träffa lite kollegor.
Som Jessica var inne på så har det ju hänt lite med både föreställningen och med produktionen runtomkring under de här åren. Från att bara ha varit ett litet testprojekt 2003 till att locka hundratusentals besökare varje sommar.
Vad skulle du säga är den största skillnaden från 2003 fram till nu?
– Att det är typ tjugo gig mer varje sommar nu, haha. Det var jättebra redan då men det är stor skillnad på det mesta såklart. Det känns som att alltihop har blivit lite mer modernt och uppdaterat hela tiden under resans gång. Jag kommer ihåg en period när det i stort sett bara var svenska låtar och det har ju verkligen förändrats. Nu sjunger vi allt mellan himmel och jord och det är väl det som är den största skillnaden. Hela konceptet har växt, det har hängt med i utvecklingen hela tiden.
Vad är Diggiloo för dig?
Diggiloo är…ja det är väldigt mycket. Men om jag ska sammanfatta det i ett ord så är det familj. Även om många byts ut varje år så är det som att familjen bara växer och blir större och större för varje år. Vissa familjemedlemmar återkommer och andra gör inte det, men man har ändå fått vänner för livet som man tar med sig efter varje sommar.
I och med att Jessica har varit med så många år har hon väldigt många minnen att tänka tillbaka på, både bra och dåliga. Men det starkaste minnet är fortfarande sommaren när Charlotte Perrelli var höggravid med sin son Adrian.
– Första gången jag såg honom där bakom scenen i Skurup, det var väldigt starkt för mig. Charlotte är en sådan fenomenal kvinna som orkade genomföra den föreställningen, och som hon gjorde det. Det blev så mycket känslor, så när vi hade en prata på scenen där på Svaneholms Slott och jag precis hade sett lille Adrian så grät jag bara. Jag kunde inte få fram några ord, det var så känslomässigt starkt för mig. Det kommer jag nog alltid bära med mig.
För Jessica blir det svårare och svårare för varje år att hitta nya låtar att sjunga, och att hela tiden försöka toppa föregående års låt.
Vilken tycker du är din bästa låt hittills?
– Jag fick möjligheten att sjunga en låt som egentligen sjungs av en fantastisk kille som heter Ola Salo, nämligen Calleth you, cometh I som jag gjorde förra året. Jag tycker det känns som om det var min bästa Diggiloo-låt ever. Ola sjunger den på sitt sätt, men jag tog den verkligen till mig och gjorde om den lite till min egen. Det är inte alltid det blir lyckat när man gör det, men jag tycker det blev det den här gången. Det var ren njutning varje dag när jag fick gå ut och köra den förra sommaren. Så det är riktigt svårt att toppa den i år.
De senaste åren har vi fått se en lite rockigare Jessica på scenen, både på Diggiloo men också i föreställningar som till exempel Rock of 80s.
– I Sverige är vi så himla snabba med att placera folk i genrer och fack. Jag trodde aldrig att vi skulle vinna Melodifestivalen när vi ställde upp med Give me your love men när vi gjorde det så hamnade jag plötsligt i ett fack som jag kanske inte hade valt helt själv. Jag har alltid varit en artist som tycker om att göra olika saker och jag har alltid haft en kärlek till rocken. Så för mig är det inget konstigt att jag har gjort mycket rock det senaste men jag kan förstå att andra kanske tänker ”är inte hon en schlagerbrutta?” men det är jag inte bara. Jag tycker om att få leka med min röst och kräma i lite mer.
Så det blir kanske en rock-Jessica vi får se i Mello nästa gång?
– Det vet man aldrig, haha. Den som lever får se.
